Jag hittade dom längst in i garderoben när jag letade efter en tröja.
Jag brydde mig inte då, slängde dom hårt i marken och gick vidare.
Ikväll har jag plockat upp dom, andats in lukten som finns kvar.
Och känslan av din närhet kommer tillbaka.
Allting kommer tillbaka och det går som en film inuti min hjärna.
Slowmotion.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.

Det var så, det stämmer.
För mig var allt förbjudet, men jag bröt mot reglerna.
Och jag andades in dig, du andades in mig.
Vi i varandra.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick,

och allt var förlorat.

Det stämmer också, för jag levde för dig.
Du bröt, rakt av.

Jag har varit arg, ledsen, besviken, sårad.
Jag har känt hat, men kärlek på samma gång.
Och jag vet inte vad jag känner ikväll.
En utmattning, en hjälplöshet, en känsla som kommer tillbaka.

Och med varsamma steg kliver jag upp ur sängen,
släcker lampan.
Ljuset av tv:n är allt som finns kvar.
Och våra nallar är den enda trygghet som finns.
Och doften av dig har kommit tillbaka. 

Det är nu jag förstör mig själv, igen.
Ett steg fram, fem steg tillbaka.

Jag har dragit mig för att visa mig ute,

dragit mig för livet.

I helgen levde jag.
I fredags gjorde Håkan mig lycklig.
Det blev dans non-stop i 2 timmar och 30 min, det blev glädjeskutt och tårar.
Vi dansade och vi var lycklig.
Natten fortsatte med drinkar på Husaren, jag och mina kusiner.
Och ja, jag levde för dansen och för skratten.

I lördags var det maskerad.
Förfest, party i bilen med YMCA, felkörning, och ännu en natt med dans.
Pirret i magen fanns allt också.
Ett tack till Anton som hämtade och körde hem oss :)

Den bästa helgen på länge har det varit, jag har varit lycklig.

Men man kan fråga sig, varför ska jag alltid på krossad när jag är påväg någonstans?
Jag var påväg, nu stampar jag på ruta ett igen.
Ett steg fram, backa fem.

Egentligen vet jag vad jag känner.

Men nu gömmer jag det.

Egentligen vill jag bara sova, inatt ska jag sova.

Medans fingrarna trycker ner en bokstav i taget så ett ord bildas på denna data skärm, tar handen en vila från allt skrivande.
Nu står allt jag känner på linjerade papper.

Ingen kommer någonsin få veta något mera,

här ifrån är det hemlighetsstämplat, här ifrån är det bara jag och mina papper.

 Och inatt är det jag och min dejt är tv:n men min älskare är sängen. 

Egentligen ska jag inte skriva vad jag känner här,

egentligen ska jag hålla allting inom mig.

Egentligen skulle du varit här.

Jag kämpar, mer än vad du någonsin kommer få veta.

Jag älskar dig, men än vad du kan föreställa dig.

Men du vill inte acceptera våran kärlek längre,

så varför ens försöka?

"När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,

och ta dig långt här ifrån"

Med endast två timmars sömn denna natt är jag förvånadsvärt pigg, men jag ska inte förneka att det var en enkel kamp att ta sig upp ur sängen imorses.
Efter 45 minuters snoozning och två påminnelser av min fader var jag tvungen att dra av mig täcket och sätta mig upp.

Mot min vilja kan jag då säga.

Även fast vi hade ett lov för någon vecka sedan är jag fortfarande trött. Illamående, ingen matlust, sömnlösa nätter och röda ögon har blivit en vana i vardagen.

Ingenting är längre som det varit förut, men på något sätt har ingenting förändrats.

Jag lever fortfarande med känslorna, känslan och varje dag är en kamp för att tygla mig själv.

Ibland lyckas jag, ibland skenar hästen iväg.

Idag är en dag då jag bara flyter med.

Då allting rusar förbi fast jag är kvar i någon slags slowmotion.

Och jag längtar redan tillbaka till min varma säng och mitt fluffiga täcke.

Såhär mitt i natten gjorde Anton en ramsa om fagra mig;

Byxbeklädd blott baktill backhoppade Bert bort bakom baconbantade Bodil, bredvid beskådade berusade blind-Begnt bittert: blottande barbröstade  bellydansande bartendern Bangelica

haha, hajjemän.

Den tackar vi för :)

Jag önskar att jag kunde tygla mina känslor,

bura in dom, 

slänga ut dom, 

radera.

Jag försöker att glöma, försöker med annat.
Känslorna kommer alltid tillbaka och jag funderar på om det någonsin kommer bli bra igen.
Jag är för svag.

Jag har gjort allting för dig,
jag kämpar för något vackert som våran kärlek.
Men du ger bara upp.
Varför? Varför? Varför? Varför?
Jag kommer aldrig förstå,
hur du bara kan strunta i våran kärlek såhär.
Aldrig, aldrig, aldrig.

Så jag hör att du är på kryss med boozen
Så jag hör att du förklarat krig mot kärleken
Men inte ska du dricka ditt hjärta itu
Så du vill bo på Easy Street, aldrig riskera nåt, aldrig växa upp

Jag är inte skyldig dig nåt längre