Medans fingrarna trycker ner en bokstav i taget så ett ord bildas på denna data skärm, tar handen en vila från allt skrivande.
Nu står allt jag känner på linjerade papper.

Ingen kommer någonsin få veta något mera,

här ifrån är det hemlighetsstämplat, här ifrån är det bara jag och mina papper.

 Och inatt är det jag och min dejt är tv:n men min älskare är sängen. 

Egentligen ska jag inte skriva vad jag känner här,

egentligen ska jag hålla allting inom mig.

Egentligen skulle du varit här.

Jag kämpar, mer än vad du någonsin kommer få veta.

Jag älskar dig, men än vad du kan föreställa dig.

Men du vill inte acceptera våran kärlek längre,

så varför ens försöka?

"När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,

och ta dig långt här ifrån"

Med endast två timmars sömn denna natt är jag förvånadsvärt pigg, men jag ska inte förneka att det var en enkel kamp att ta sig upp ur sängen imorses.
Efter 45 minuters snoozning och två påminnelser av min fader var jag tvungen att dra av mig täcket och sätta mig upp.

Mot min vilja kan jag då säga.

Även fast vi hade ett lov för någon vecka sedan är jag fortfarande trött. Illamående, ingen matlust, sömnlösa nätter och röda ögon har blivit en vana i vardagen.

Ingenting är längre som det varit förut, men på något sätt har ingenting förändrats.

Jag lever fortfarande med känslorna, känslan och varje dag är en kamp för att tygla mig själv.

Ibland lyckas jag, ibland skenar hästen iväg.

Idag är en dag då jag bara flyter med.

Då allting rusar förbi fast jag är kvar i någon slags slowmotion.

Och jag längtar redan tillbaka till min varma säng och mitt fluffiga täcke.

Såhär mitt i natten gjorde Anton en ramsa om fagra mig;

Byxbeklädd blott baktill backhoppade Bert bort bakom baconbantade Bodil, bredvid beskådade berusade blind-Begnt bittert: blottande barbröstade  bellydansande bartendern Bangelica

haha, hajjemän.

Den tackar vi för :)