ATJO!
Min näsa mår inte bra, inte min hals heller.
Dock har min röst hittat tillbaka.

Jag ser hur trädens grenar rör sig fram och tillbaka i något sorts kaos och jag känner hur känslor blossar upp.

Jag ska nog gömma mig under täcket ett tag.

Och älskling älskling,
vi har sett allt från båda sidor nu,
upp och ner.
Från att ge och ta.
Men jag vet vad jag vill, och jag är säker på det.
Säkrare.

Inatt omfamnar mörkret mig och snart är det endast tv:ns ljus kvar på mitt vita ansikte.
Jag hostar även upp mina lungor och ingen röst har jag heller.
Efter ett par dussin av druckna koppar med thé har rösten inte kommit tillbaka och det har heller inte blivit bättre.

Jag har bestämt mig för att börja sy, så när jag blir frisk är det jag som ska ragga tyg och symönster.
Möblera om mitt rum ska jag också göra.

Jag är lycklig.